"Det började med att jag fick ont i ryggen. Det kom jätteplötsligt, gjorde så ont att jag inte visste vad jag skulle ta mig till och gick inte över. Jag kontaktade vården flera gånger som hela tiden skickade hem mig igen med olika mediciner som de trodde skulle hjälpa. Det gjorde de inte.
På nätterna kunde jag skrika av smärta. Efter ett tag började jag känna knölar på testikeln. Jag minns att jag nästan hoppades att det skulle vara cancer, eftersom jag då i alla fall skulle kunna slippa smärtan, oavsett om jag överlevde eller inte. Det hade då gått två månader och mitt psyke var helt nedbrutet.
Jag gick på nytt till vårdcentralen, men fick träffa en kvinnlig underläkare bara några år äldre än jag, så jag vågade inte säga något. Några veckor senare tog jag mig i kragen. Jag ringde till vårdcentralen, sa att jag trodde mig ha testikelcancer och att jag ville träffa en manlig läkare. Jag fick tid direkt, läkaren trodde på mig och skickade mig till akuten. Veckan därpå opererades jag för första gången. Det hade då gått fyra månader.
Eftersom jag gick med cancern så länge hade den hunnit sprida sig. Jag hade 21 tumörer i lungorna, en knuta på halsen och i magen såg det ut som en klase vindruvor. Jag behandlades under lång tid och har i dag många biverkningar.
Jag tror det kunde gå så lång tid eftersom jag själv inte visste någonting om symtomen och inte vågade säga något till vårdpersonalen. Det är en personlig kroppsdel, inte något man är van att visa upp och som 19-årig kille kändes det väldigt svårt. Jag hoppas att fler med testikelcancer ska upptäcka det tidigt och därigenom få färre operationer, mindre cellgifter, mindre lidande och mindre komplikationer senare i livet."